Carro och Oliver

                                                     Hello läsare!

Nu har jag varit rökfri i två dagar. Är väldigt röksugen men jag SKA INTE! istället sitter jag och trycker i mig choklad och massa annat godis.

---

Nu tänkte jag berätta min förlossnings-historia! Har säkert glömt en del eftersom det är snart 4 år sen.

Jag var alltså 16 år när jag blev gravid. Jag levde inte heller med pappan. Jag fyllde 17 i Januari och Oliver var beräknad 29 April och det var då värkarna startade. Jag gick runt med oregelbundna värkar hela dagen och det gjorde ondare och ondare.
Jag hade svårt att sova den natten och den 30 April hade värkarna blivit ännu starkare. Mamma var min ängel dom här dagarna. Hon läste för mig för att jag skulle tänka på annat och jag behövde hela tiden duscha varmt för att lindra smärtan. På kvällen kom värkarna allt mer regelbundet och tillslut gick vattnet. Det var då som jag verkligen fattade att JAG SKA FÖDA BARN och jag började skaka av skräck. Jag grät och var helt hysterisk. Vi ringde till förlossningen och när dom hörde hur rädd jag var så fick jag komma in.
Jag och mamma tog taxi in och jag har aldrig varit med om en så jobbig bilresa. Väl framme så fick vi direkt komma in i ett rum och en sköterska undersökte mig och jag hade öppnats 4 cm. Hon frågade om jag ville ha lustgas men jag vägrade! Jag ville ha epudural direkt! Jag minns inte hur lång tid det tog innan läkaren kom men det kändes som flera timmar. Jag hade så ont och jag tänkte hela tiden: Om några timmar är det här över! Det hjälpte lite grann iallafall. Efter ett tag kom läkaren och jag fick min epudural. Det gjorde satans ont att sätta in den men värkarna blev iallafall lite lindrigare. Sköterskorna sa att jag hade väldigt kraftiga värkar och därför så hade jag väldigt ont ändå. Kl 8 morgonen efter var jag helt slut av smärtan och då började krystvärkarna komma. Jag hade då öppnats 9.5 cm och sköterskan sa till mig att jag INTE fick krysta än. Det var väldigt svårt att låta bli och tillslut började jag ändå. Jag krystade i ca 2.5 timme när sköterskan äntligen vräker ur sig: Du ser trött ut,vill du ha hjälp med sugklocka? Ja tack! Dom fick ut hans huvud efter mycket smärta och det var då det blev kritiskt. Han fastnade med axlarna och kom inte ut! Jag såg paniken i hennes ögon och slängde sig på en larmknapp. Det forsade in läkare och sköterskor och dom var precis överallt. En låg på min mage,en tog fram en "sax" och så hörde jag bara "nu klipper jag"! Jag kände knappt att dom klippte upp mig för jag var så bedövad av smärtan. Oliver kom ut och han var helt blå! Mamma grät och jag grät. Vi båda trodde att han skulle dö. Efter det skulle dom sy mig. Jag fick sömnmedel eftersom jag inte hade sovit på många timmar. När jag vaknade kunde jag inte röra benen av bedövningen och det kändes lite skumt. Min älskade bebis låg och sov pch jag kunde inte vara lyckligare över att det var klart. Jag har mått jätte dåligt över förlossningen och har efter det blivit väldigt förlossningsrädd. Nästa gång gör jag kejsarsnitt eftersom jag fortfarande inte kan tänka mig att föda normalt igen.

Oliver kom den 1 maj kl 11.13. Han vägde 4.5 kilo och var 54 lång.